Aug
20

EPIGenetiken utvecklas vidare…

By

 … med ett vidare tjatande  från Karl Arfors

Inget är tydligen så svårt för den mänskliga tanken som att föreställa sig en levande organism.

Det som borde vara självklart, att levande varelser är föränderliga, att de växer, utvecklas, tar skada eller gynnas, reagerar på sin omgivning och själva påverkar omgivningen genom sina aktiviteter – att föreställa sig allt detta kräver en närmast övermänsklig ansträngning.

Vi känner motstånd mot det. Stöter intellektet på flödande föränderlighet gör det sitt bästa för att bryta ner den till ett antal statiska begrepp.

Uppfattningen att allt är färdigskrivet i generna är så mycket bekvämare för oss, även om den får allt mindre gemensamt med vetenskapens bild av genernas nätverk.

Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och vad är det som formar miljön? Organismen! Levande varelser förändrar sin miljö bara genom att finnas.

Hitta ut ur den cirkeln om du kan.

De senaste tio åren har genetiken visat sig vara mycket mer komplicerad än någon hade föreställt sig, menar den brittiske forskaren Ewan Birney, talesman för Encode (Breakthrough study overturns theory of ‘junk DNA’ in genome, The Guardian 2012-09-05).

”Vi tyckte kanske att det var bekvämare och enklare förut, eftersom vi helt enkelt var okunniga. Det viktigaste som hänt är att vi har lagt en del av vår okunskap bakom oss.”

Generna och kroppen – vem använder vem?

Så till lite kunskap. Intressant artikel ur SvD 19/12 2012

EPIGENETIK Ju mer vi vet om hur generna använder sig av oss, desto bättre kan vi använda vi oss av dem. Men att förstå generna är komplicerat: generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och miljön? Den formas av organismen

Hela Artikeln  http://www.svd.se/kultur/understrecket/generna-och-kroppen-vem-anvander-vem_7765914.svd

Tänk innan man får en vanlig människa med på detta, särskilt om man betänker våra osjälvständiga journalister som gärna citerar epidemiologiska studier som ofta SLV (Statens Livsfarliga Verk) lutar sig emot, som inte visar på riktiga samband – det är ungefär samma samvariation man hittar som att glass skulle orsaka drukningsolyckor – när den bakomliggande samvariationen är ett varmare väder.

Epidemiologi, i bästa fall leder till att man får en ide, som kan undersökas vidare med riktiga metoder som kanske kan visa på samband, men inte i sig själv ger något hållbart samband.

Tips på en ny bok: The Epigenetics Revolution: How modern biology is rewriting our understanding of Genetics, Disease, and Inheritance av Nessa Carey,  130 kr från Adlibris.

Den boken kan närmare förklara mer om den revolution Epigenetiken gör i vårt tänkande; hur kosten, stressen och våra tankar kan styra, hämma och stimulera hur DNA kan utföra sitt arbete i alla celler i vår kropp.

/Karl E. Arfors

Categories : Epigenitik, Karl Arfors

Comments

  1. Lars Henrik skriver:

    Mycket intressant!

  2. Professor Göran skriver:

    Genetiken har alltid fascinerat oss och av många olika anledningar.

    Det elementära är lätt att förstå sig på, dvs. hur själva informationsöverföringen är möjlig i DNA-sekvenserna. Även avkodningen och överföringen till RNA och sedan mRNA och vidare till proteinframställningen i ribosomerna är ju en ganska linjär process.

    Här har vi i princip 25 000 gener som kodar lika många proteiner av vilka vi endast känner till kanske en tiondel medan de övriga är ganska okända även om vi nu känner till deras motsvarande DNA-sekvens.

    Lägg till detta sedan den samverkan som sker mellan de proteiner som verkligen avkodas och framställs bland de 25 000 möjliga.

    Man behöver faktiskt inte vara det minsta begåvad för att inse den oerhörda komplexitet som tornar upp sig framför den som råkar vara intresserad. För mig är det just av denna anledning som jag i ordets rätta bemärkelse ”föraktar” den kaxighet som kännetecknar den så kallade evidensbaserade medicinen i händerna på läkemedelsbolagen och som per definition inte heller kan ha något intresse för att förstå orsakerna till våra sjukdomar.

    Jag måste studera epigenetiken nu.

  3. Piltson skriver:

    Göran:

    ”Jag måste studera epigenetiken nu.”

    Jag skulle då rekommendera Kapitel 6 i R. Sheldrake: ”Science Set Free”, som sägs komma ut på svenska. Det handlar om ”Dogm” nr 6 i hans lista: att arvsmassan skulle vara materiell.

    • Professor Göran skriver:

      Vi får se – jag är inte så mycket för det ”religiösa” som du säkert förstått.

      Just nu går jag åter noggrant igenom Appendix till volym I av Schopenhauers ”THE WORLD AS WILL AND REPRESENTATION” dvs. ”CRITICISM OF THE KANTIAN PHILOSOPHY” som ger en hel del när det gäller förståelsen för grundläggande filosofiska frågor, åtminstone för mig och som jag därför varmt kan rekommendera om man anser sig vara på ungefär samma filosofiska nivå som jag själv och dessutom är intresserad av vetenskapen väsen. Jag tor att Einstein studerade Schopenhauer med stort intresse om jag nu inte har missuppfattat detta. (Poppers ”The World of Parmenides” är för övrigt också ett måste om man nu har ett djupare intresse för detta vetenskapens väsen.)

      Sedan har jag volym II av Schopenhauers ”THE WORLD AS WILL AND REPRESENTATION” som jag bara måste läsa som nästa punkt på min läslista när jag om ett tag också avslutat ”ON THE FOOURFOLD ROOT OF THE PRINCIPLE OF SUFFICIIENT REASON” som jag också för andra gången läser parallellt med Kants ”Prolegomena”. Möjligen är jag då mogen att sätta tänderna i Kants grundläggande verk och inte bara den introduktion som ”Prolegomena” och Schopenhauers verk utgör. Vi får se om jag mäktar med detta.

      Min avsikt är sedan att gå igenom Aristoteles och även Platons samlade verk. Som du förstår har jag en del kvar innan ja kommit fram till Shelldrake.

      För att återvända till genetiken så väntar jag nu i darrande spänning på att nästa upplaga av ”The Molecular Biology of THE CELL”, Alberts et al. (som jag redan har läst två gånger i den nuvarande upplagan) ska komma ut vilket bör ske nu i december och där finns nog en hel del nytt att säga om det vi kallar epigenetik, som ju är ett väldigt aktivt forskningsområde idag, om än kanske inte i övernaturlig morfologisk tappning.

      Jag har också länge tänkt att verkligen sätta mig in i genetiken och då tänker jag att börja med några grundläggande ”textbooks” som t.ex. ”ESSENTIAL of GENETICS”, KLUG & CUMMINGS och där måste jag nog skaffa en ny upplaga än den jag har i min bokhylla. Brocks ”BIOLOGY OF MICROORGANISMS” verkar också väldigt lockande men även här behöver jag en ny upplaga.

      Vem vet – jag kanske en dag blir mogen att även sätta tänderna i Sheldrake men ännu lockar han mig inte även om jag redan idag ibland funderar på varför någon har bestämt sig för sig för att molnen utanför mitt fönster har antagit de intressanta morfologiska strukturer de har för att nu inte tala om den rena topologin inom metallografin som har intresserat mig i mer än fyrtio år är.

      Om man däremot tror på en eller fler andliga ”substanser” löser sig förstås alla knutar. Just nu tror jag, tillsammans med Schopenhauer, dock inte på någon sådan.

      Att tro på andliga substanser var enligt Schopenhauer Kants största och mest grundläggande filosofiska misstag.

      För två år sedan funderade jag mycket på detta och om t.ex. myggor kunde skaffa sig vetenskapliga modeller av verkligheten och skrev till och med en essä om saken baserat på myggan Jacqueline som slutade sitt korta, själlösa (alltså utan andlig substans men dock med ett namn som jag hade gett henne), liv i min badtunna utanför Gällivare. Inte ens vår svenska filosof Hans Ruin förstod min essä och han påstod sig ändå vara intresserad av vetenskap men hans oförstånd på denna punkt förvånar mig ändå inte ett ögonblick eftersom han är väldigt förtjust i Heidegger och ytterst tveksam till Schopenhauer.

      • Piltson skriver:

        ”Min avsikt är sedan att gå igenom Aristoteles och även Platon.”

        Det kan då bli betryggande att just i det hänvisade kapitlet få läsa:
        ”Epigenesis supported both the Platonic and the Aristotelian school of thought.”

        Det handlar om hur ny materia blir till, alltså hur proteiner skapas och ges form. Platon känns här mera givande än Aristoteles.

      • Piltson skriver:

        Och vad beträffar Alperts, så kolla om den senaste upplagan tagit fasta på Bruce Liptons upptäckt att cellkärnan INTE är cellens kommandocentral, tvärtom vad som hävdas i konventionell biologi. När han avlägsnade cellkärnor fann han att cellerna utan problem fortsatte utföra sina uppgifter, så varifrån/hur erhålls styrningen?

  4. Karl E. Arfors skriver:

    @professor Göran och Piltson,
    Vad stimulerande att mina två lite annorlunda tänkarfavoriter drar igång en diskussion på min nystartade blogg.
    Ja, det blir spännande att se hur snart Bruce Lipton tar sig in på nya upplagor om livets utveckling. Han finns ju mest på nätet och har inte gått vägen via många publikationer – även om det är det nya sättet och kanske mer omedelbart än att skriva tråkiga uppsatser om man vill förändra vetenskap.
    Medicinen som jag mest tänker om och i, har inte bemödat sig att fundera någonting över sin egen utveckling, vilket jag kommer att visa vidare på bloggen.
    Bl.a. har kvantfysiken som ordentligt rumlat om vår moderna forskning inte satt något spår i medicinen.
    Bruce Lipton som visat att cellkärnan inte behövs vidare för livet – i sina tidiga försök där han får samma stamceller att utvecklas till muskler, ben och fettceller har ju gett tidig input till hur man formar livet om man ändrar på omgivningen.
    Men man måste fånga upp dom tidiga förändringarna i världsbilden, eller hur?
    /karl

    • Piltson skriver:

      Att kvantfysiken inte påverkat medicinen måtte väl bero på att medicinsk forskning mest bekostas av pillertillverkare. Varje sådant projekt är går ut på att enspårigt söka en ”lösning” på ett ofta snävt definierat problem. Helt enkelspårigt, inte en blick mot de återkopplingar och totaleffekter som uppstår när man laborerar med biologiska system.

      Och så får vi dessa ”biverkningar”, men hur och varför de uppstår intresserar inte så länge man lyckas sälja pillren. Att det går trögt torde också sammanhänga med att samma pillertillverkare har inflytande på utbildning av läkare och den information de sedan erhåller.

      Så har det kunnat förbli genom att kvantfysikens principer ansetts gälla enbart på partikelnivå. För oss vanliga vardagsmänniskor anses Newtons fysik räcka. Men om nu molekylärbiologer kan visa att .Newton inte är aktuell på cellnivå, så bör vi rimligen kunna hoppas på intressanta medicincka tillämpningar så småningom..

      Samma perspektiv bör också hjälpa oss mot en förklaring av Sheldrakes oförnekliga iakttagelser. I varje fall tycks det mig mera lovande än rådbråkande av idealistisk filosofi.

      • Karl E. Arfors skriver:

        Det är occilationer och frekvenser som står för kommunikation i våra celler och organismer. Frekvenser är inget som medicinarna har i sin tankesfär – även om vi ser med frekvenser och hör med frekvenser. Dom blir bara förvånade när jag berättar det….
        Man ser ju inte bara i svartvitt utan t.o.m. i färger.

        Jag arbetar just nu med frekvenser som kommer att omfördela vattnet i kroppen i kroppsfascian som håller hela kroppen uppe och håller musklerna i läge (Vi består ju av 70% vatten). När man omfördelar vatten i fasciavävnaden kan man eliminera smärtor i ländryggen och kanske även med Fibromyalgi som många kvinnor lider av. Inga vet ju egentligen vad som orsakar dessa besvär – eller hur?
        Har man ont i ländryggen kommer man ofta till en ortoped och dom vet ju inget om vad det beror på – annat än med tabletter och vila.
        Med en varm dusch på ländryggen som ökar cirkulationen kan man komma långt – men det kvarstår att man måste flytta på vattnet i den
        styva kroppsfascian – mer om detta senare under hösten.
        /karl

    • Professor Göran skriver:

      Ja – jag tror det är bra att vi inte snedvrider Annikas blog med alltför djupa funderingar om övernaturliga fenomen.

      Själv stimuleras jag av att försöka tränga in i de mer grundläggande filosofiska frågeställningarna, och främst inom vetenskapsfilosofin, och till denna grund hör Schopenhauer och även de grekiska naturfilosoferna, Presokratikerna, som Popper så elegant ventilerar i sitt postuma verk ”The World of Parmenides”. Jag har som sagt en bit av mina studier kvar, troligen ett par år, innan jag tror att jag har tillräckliga kunskaper och är mogen att ta mig an dessa moderna skeptiker. Det är högst möjligt att herrarna ligger några steg före mig här.

      Bara mina djupa funderingar kring om myggor kan skapa vetenskapliga koncept eller modeller, om man hellre vill använda det uttrycket, tror jag gör mig unik. Jag har ännu, till min besvikelse, inte träffat någon som jag har kunnat föra en vettig diskussion med kring dessa funderingar och ändå har jag varit i kontakt med ett antal akademiker som påstår sig veta vad en vetenskaplig modell är. Med Schopenhauer faller min respekt lätt med insikten att även professionella ”logiker” hellre skulle dö än tänka och att de troligen kommer att göra det.

      När det gäller celler utan kärna så undrar jag om det nu inte är så att de flesta levande varelserna (läs celler) idag saknar kärna och fortplantar sig fint ändå. Det tog väl också nästan två miljarder år innan cellkärnan och mitokondrierna kom in i bilden om vi nu ansluter oss till den Darwinistiska utvecklingsläran.

      Det hela är i mina ögon så otroligt komplext (även utan kvantfysik men med all respekt för Linus Pauling) att jag tycker religion ligger nära till hands för att få ordning på detta. Det var en genial engelsk matematiker, som jag ständigt glömmer namnet på, som redde ut kopieringsproblematiken ganska bra i början av 50-talet innan han tog livet av sig. Om man funderar det minsta på den möjliga kombinatoriken med våra 25 000 parametrar så svindlar tanken. När man sedan adderar den kombinatoriska växelverkan mellan olika livsformer här på jorden blir svindeln knappast mindre. Och apropå matematik och om man funderar på naturens outgrundliga morfologi så har en annan engelsk matematiker, Lewis Carroll, kommit med en underfundig barnberättelse.

      • Piltson skriver:

        Kan det vara så att Göran sätter likhetstecken mellan ”övernaturliga” fenomen och oförklarade fenomen?

        Det vore isåfall ett villospår. Oförklarade fenomen har alltid funnits, men de har förklarats efter hand, och avlösta av nya,oförklarade fenomen.

        Vad ”övernaturliga” fenomen man kan vara anar jag inte. Svårt att veta både vad som verkligen är övernaturligt och vad som avses med en sådan term.

        • Karl E. Arfors skriver:

          Ett övernaturligt fenomen är givetvis kvantfysiken och vågar jag hävda den kommande kvantmedicinen.
          Medicin som den bedrivs idag är ju inte science utan Art som det heter på engelska.
          /karl

          • Professor Göran skriver:

            För mig är inte kvantfysiken ”övernaturlig”, möjligen väldigt svår att greppa med sedvanlig fysik. Att min olyckliga mygga Jacqueline inte lyckades i sitt livs stora vetenskapliga mission anser jag inte heller vara något övernaturligt även om hennes intellekt troligen är svårare att förstå sig på än kvantfysiken.

            Telepatiska samtal med själar från våra döda anfäder anser jag dock tillhöra det ”övernaturliga”. Även den postmodernistiska uppfattningen att vår verkliga verklighet inte skulle vara en utan flera anser jag tillhör de ”övernaturliga” begreppen tillsammans med andra begrepp som ”varats existens” och annan ontologi och är i mina ögon (och Shopenhauers) därför rent och skärt ”dravel”. Kvantfysikern Alan Sokal har belyst denna frågeställning på ett avslöjande sätt anser jag och framförallt hur kvantfysiken missbrukas i detta postmodernistiska flum.

            Oförklarade fysiska företeelser är i mina ögon också betydligt fler än de förklarade vad detta nu kan betyda. Verkan av de icke ”förklarade” 90 % av våra gener är ju här en utmaning om än kanske inte övernaturlig. Kombinatoriken och även de försokratiska filosoferna pekar på att okunskapen är oändligt mycket större än kunskapen.

          • Piltson skriver:

            Göran:

            ”Telepatiska samtal med själar från våra döda anfäder anser jag dock tillhöra det ”övernaturliga”. ”

            Ja naturligtvis, eftersom något sådant aldrig kunnat beläggas empiriskt. Därför undrar jag varför begreppet tagits in i denna diskussion.

  5. Piltson skriver:

    En biolog som kan ryska kan hitta en livsuppgift i att sortera igenom Lysenkomaterial i sovjetiska arkiv, påpekar Rupert Sheldrake. Före epigenetiken ansågs de vara rent nonsens, men måste nu ses i helt annan belysning.

    Kommentaren kommer 39 minuter in i denna radiointervju, som totalt tar två-och-en-halv-timme (!), oavbrutet intressant och bitvis mycket underhållande:

    https://www.youtube.com/watch?v=ZklRSn92ek4

    Hoppa förbi tio minuter struntprat i början.

    • Karl E. Arfors skriver:

      Tack för tipset – jag bryter av med Kulinaria, som jag också tycker är underhållande och mycket lärd.
      Sheldrake conversationen är spännade tycker och den där dotter som hade vissa gester i jiu-jitsu från sin far har väl inte ärvt detta – men vistas ju i hans morfiska fält och där lär hon sig detta i kontakt med hans fält.
      /karl

  6. Professor Göran skriver:

    Jag preumererar på Språktidningen och i numret som kom idag fastande jag på en tubrik:

    ”Växtsnacket kan snärja ogräset.”

    Det är tydligen en forskare Jim Westwood i växtpatologi vid Virginia Tech som visat hur växterna kan utväxla genetisk information med varandra – på molekylnivå. Här är det mRNA som byts mellan nässelsnärja och tomatplanta.

    Intressant!

  7. Piltson skriver:

    ”Among the many thousands of papers in Soviet biology journals, there may be seams of gold. No doubt these journals are still available in scientific libraries. If Russian-speaking biologists reviewed this literature they might unearth great treasures.”

    Mera här: http://www.sheldrake.org/about-rupert-sheldrake/blog/319-epigenetics-and-soviet-biology

  8. Magnus Johansson skriver:

    Referens: Bruce Lipton intervju

Leave a Reply